Ung Med MS
Forumsvar skapade
-
Inlägg
-
Då går det förstås fortare att få MR, men inte nödvändigtvis att få svar tyvärr. Någon måste ju tolka bilderna också. Kan vara stor skillnad där. Första neurologen jag träffade (ej specialist på just MS) gjorde en helt annan tolkning av mina MR-bilder än nästa då jag gick vidare till större sjukhus med neurologer specialiserade på just att diagnostisera MS. De underkände kvaliteten på både MR och LP. Så då blev det ändå till att börja om från början med utredning.
Att få tid hos neurolog tog 5 månader efter att jag väl fått remiss dit. Neurologen skrev i sin tur remiss till MR som tog 1 månad. Detta var i Stockholm där jag tror att det är lite lättare att få tid till MR än på många andra orter.
Jobbigt att gå runt med denna oro, så försök att få remiss till magnetkameraundersökning, om inte annat så för att stilla din oro.
Min upplevelse är att den där neurologiska undersökningen är lite av ett lotteri beroende på vem som genomför den. Jag brukar alltid få 1-2 mindre anmärkningar (har genomgått hos flera allmänläkare och neurologer före och efter diagnos). Men när jag var som sämst (innan diagnos) och var på akuten med ett mycket elakt skov blev jag undersökt av en överläkare i neurologi på SÖS och hon tyckte alla tester var utan anmärkning. Trots att jag hade stora känsel- och motorikstörningar som senare bekräftades via MR. Så nej, det är inte ett helt ofelbart test.
“Vaknar” händer och fötter igen när du rör lite på dem? Vid MS-skov är domningarna/stickningarna konstanta i några dagar eller veckor och det hjälper inte att röra på sig.
Mina händer, fötter och ben somnar också väldigt lätt men enligt min neurolog har det ingenting med MS att göra utan är bara väldigt olika från person till person.
Ville bara säga tack för allt pepp och stöd i den här tråden! Denna gången snubblade jag på mållinjen och blev inte erbjuden tjänsten. Men blev istället kontaktad av en headhunter jag ska träffa snart.
Har nog landat i att jag inte vill stanna kvar hela livet på samma jobb, så det är väl lika bra att kasta sig ut.
Du har inte antikroppar för körtelfeber då? Varken jag eller mina föräldrar har något minne av att jag haft körtelfeber utan det visade sig av en slump på blodprov att jag hade antikroppar (långt innan MS-diagnos). Antar att det kan vara väldigt olika hur sjuk man blir. Kanske trodde det var en vanlig förkylning.
Jag tänkte nog inte berätta för nya arbetsgivaren innan jag måste. Vill få en chans att visa vad jag går för först och inte bli förknippad med sjukdomen innan de lärt känna mig för den jag är.
På nuvarande jobb vet hela min enhet, tyckte det var lika bra att berätta i samband med att jag skulle vara ledig för rehab för att slippa ljuga eller hitta på ursäkter.
Har inget bra att komma med när det gäller HUR man berättar för det är verkligen inte min starka gren. Ville vara säga att det är bara du som kan avgöra vilka du ska berätta för, det finns verkligen inget rätt och fel där. En del håller det helt för sig själva medan andra är helt öppna med alla de träffar.
Jag är inte världens mest öppna person, gillar verkligen inte att prata om mig själv. Så det har varit motigt att “komma ut”. Men har ändå berättat för fler och fler. Det kan ta en del energi att smussla med mediciner, hitta på bortförklaringar varför man är hos doktorn osv och det är skönt att slippa med personer man träffar ofta.
För mig har det blivit lättare att berätta sen jag själv accepterat och fått lite distans till diagnosen. Kan man själv skämta lite kring det blir det inte fullt så dålig stämning när man berättar.