Ung Med MS
Forumsvar skapade
-
Inlägg
-
Rehab hjälpte mig otroligt mycket. Jag hade störst behov av stöd för att hantera mitt psykiska mående/krisreaktion efter skov och diagnosbesked, även om jag hade behov av “fysiskt” stöd med.
Rehab blev utöver det en plats att gå till under ca 3 månader och människor att prata om MS med, det “tvingades in” i vardagen. Jag var deltidssjukskriven under perioden och till en början fokuserad på att bara gå tillbaka till vardagen så fort som möjligt. Jag som gärna flyr från jobbiga känslor och tankar behövde göra tid för att faktiskt förstå allt som hade hänt. Jag fick stå i centrum på ett sätt som jag inte känner mig van med och alla var snälla och mjuka, jämfört med neurovården, som ibland känns mekanisk och bara medicinsk.
Jag fick vända och vrida på alla frågor till jag nästan ledsnade på dem själv. Det hjälpte mig med min oro och mitt psykiska mående mer än vad jag trodde att det skulle göra från början. Kuratorssamtalen var mycket värdefulla. Fysiska tester för att se mitt nuläge och funktionalitet var också bra, även de som visade normalt (då vet man det!).
Jag träffade inga andra patienter via rehab. Träning och ev. övningar gjorde/gör jag själv hemma i “egen regi”. Men om jag jämför hur jag mådde vid första och sista träffen är jag två helt olika personer. Jag tycker verkligen att man ska be om (och påminna om) remiss och testa rehab om man har fått MS-diagnos/skov.
Jag fortsätter med biografier, men har skiftat från fokus på fakta/sjukdom till acceptans och mer existentiella perspektiv. Här tycker jag att man inte behöver hålla sig till böcker om just MS, utan även kan lära från andra sjukdomars erfarenheter. Jag har haft stöd och glädje av de här böckerna och vill tipsa om:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk (Björn Natthiko Lindeblad).
– Handlar om acceptans och livet utifrån sjukdomen ALS.Vägen valde dig (Steve Sjöquist).
– Handlar om acceptans och livet utifrån sjukdomen HIV.Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans (Anna Kåver).
– Inte en självbiografi, men konkret, hjälpsam och med viktiga perspektiv för att förstå och utöva acceptans.Styrkan i biografier är just den mänskliga erfarenheten, att se personen och inte bara symptomen. Att få ta del av någon annans känslor och hur sjukdomen påverkar livet i övrigt. Det som inte kan fångas upp av magnetkameran eller i provtagningen behöver berättas och spridas 🙂
Ring neuro och säg att du misstänker nytt skov och har MS. De behöver undersöka dig innan de beslutar om att skriva in dig på avdelning. På avdelning behöver du en tid för MR innan de sätter in kortisonbehandling, och det kan de fixa därifrån utan att du väntar in remiss hemma. För mig skedde undersökning till inskrivning inom 1h, när jag väl hade sagt ordet “skov”. Var inte rädd för att vara tydlig, stå på dig och tona inte ner dina misstankar. Det tappade jag nog ett-två dygn på till en början. Sen ytterligare 2 dygn pga. resursbrist i vården, men det är utanför min/din kontroll…
Som Qbert skriver, det brukar gå fort och ring hellre en extra gång.
När du åker in för undersökning av misstänkt skov: Ta med saker som du behöver för övernattning i några dagar, i fall om du behöver läggas in på sjukhusets avdelning. Jag hade inte tid att åka hem mellan undersökning och inskrivning. De har allt man behöver på avdelningen, men det är skönt att ha med sina saker och kläder.
“Att få tillbaka sin framtid” av Kajsa Sigvardsson (utgiven 2016)
Oj, den här boken var väldigt tung för mig emellanåt. Jag vet inte om jag utvecklade sjukhusskräck när jag var inlagd på en rörig, otrygg avdelning i några dygn i början av min sjukdom, men den här boken som nästan enbart fokuserar på vård/behandling genom stamcellstransplantation (år 2014, tio år sen i skrivande stund) fick mig att rysa emellanåt. Den är lättläst och en pedagogisk genomgång av processen utan att bli för grafisk och detaljerad, samtidigt som den är ärlig och transparent. Jag både led och gladdes med huvudpersonens livsberättelse, och fick fick mod och hopp om det någon gång skulle vara mig det gällde.
Vi får följa insjuknandet med olika symptom, diagnos och behandlingar/medicinering som leder fram till beskedet att inget har någon verkan på sjukdomen och att det bästa – och ev. enda alternativet? – är transplantation. “Att få tillbaka sin framtid” är en mycket talande titel. Vill man få inblick och förståelse för processen med stamcellstransplantation är boken jättebra.
Vi får också följa tankar och känslor kring det vanliga livet och identiteten. Författaren är rädd att förlora den hon är och det liv hon lever. Det kommer även en snutt om Försäkringskassan som jag log åt, mitt i det sjuka behöver man fylla i ansökningar korrekt fastän man håller på att gå under…
Jag tycker att boken kompletterade “Blues” på något vis. Om det ska upprättas en inofficiell litteraturlista för (ny)sjuka, anhöriga eller övriga tycker jag definitivt att den här ska vara med. Den här tråden kanske snarare ska ses som en lista över skildringar av sjukdomen: tipsa gärna om dokumentärer, texter och podcasts (med mera!) också, även om böcker för alltid är böcker <3
Jag har skrivit om mitt diagnosbesked här: https://ungmedms.com/2024/01/hur-det-kanns-sjukdomsbeskedet/
Nu har jag läst Blues (Louise Hoffsten, 1998), då det visade sig vara den första boken av två, av Louise Hoffsten om hennes liv med MS. Den andra boken heter En näve grus.
Boken hanterar teman som tidiga symptom, att få en diagnos, psykisk ohälsa/depression, mening med tillvaron, att söka efter svar och att vilja vara densamma som innan: Louise delar med sig av sitt liv som musiker, som olycklig och nyskild, och som vilsen 30-åring “mitt i livet”.
Jag relaterar starkt till hennes upplevelse och hennes symptom är kusligt lika mina (!). Boken är cirka 160 sidor och lättläst, språket flyter fram och jag finner både tröst och igenkänning. Kapitlen varvas med fina, träffsäkra dikter om att befinna sig mentalt där hon är.
En spännande sak med Louises två böcker om MS är att de gavs ut med nästan 20 års mellanrum. Vi får följa hur det kändes och hur det gick till när hon fick diagnosen, och i nästa bok får vi ta del av hur det gick med allt och hur det känns nära två decennier senare. Jag ser fram emot att läsa nästa bok!
Jag skriver ut årtalet när boken gavs ut i rubriken, eftersom mediciner, forskning och behandling utvecklas och ändras. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg medan man läser, lyssnar, tittar; känslor och människor är desamma och man kan hitta tröst och stöd i någon annans historia även om romaner inte ska läsas som rena faktaböcker.
Har du läst Blues? Väckte den några tankar eller frågor hos dig?
Tack för podcasten <3 hittade den efter några sökningar och uppskattar dig och alla som berättar öppenhjärtigt om sin sjukdom väldigt mycket. Ser fram emot att lyssna 2024 och fortsätter med “backlyssningen” från tidigare år. Jag lyssnar inte via Spotify, värt att komma ihåg när du tittar på statistik för podden. Du kan ha fler lyssnare än de som syntes i din “wrapped” för några veckor sen.
Hej
Jag är också med nu. Jag fick min diagnos i slutet av oktober 2023, men har haft små, diffusa symptom sen ett år innan det. Jag funderar ofta på vilka symptom som var MS, var det MS redan då? var det MS ännu tidigare? var det något helt annat? Var det mitt fel att jag inte reagerade tidigare, var det tur att jag reagerade så tidigt som jag gjorde?
Jag orkar inte berätta för mina vänner, släkt och kollegor att jag är sjuk riktigt än. De närmaste vet. Ni får också vänta ett tag till. Jag är någonstans mitt i Sverige, mitt i 30-årsåldern. Jag är tjej. Jag tycker om att laga mat, att skriva, träning och mitt jobb. Ibland är jag ensam, ledsen och rädd. Ibland låtsas jag att allt är som vanligt.
Vad fint att den här platsen finns. Det ska bli kul att läsa igenom alla era presentationer vartefter jag orkar.
