Jag heter Christina, jag är 34 år gammal. De senaste veckorna har jag inte känt mig som 34 år. Jag har antingen känt mig som en fyraåring som bara vill bli insnurrad i en filt och bli hållen, tryggt i min mammas famn. I nästa sekund har jag känt mig 94 år gammal och att jag borde bli insnurrad i en filt för att bli nedsänkt i jorden. Min faktiska ålder har inte varit speciellt närvarande under min ms-utredning. 

Jag har skrivit en sammanfattning om min utredningsperiod, allt gick väldigt fort för mig. Jag förstår att det är önskvärt med en snabb utredning och att det finns många som kämpar för att bli hörda. Jag hade inte önskat det omvända från vad jag fått. Det som har varit svårt med att allting har gått i ett, har varit mina känslor. Känslorna har inte hängt med, det har varit lite som i tecknade filmer. Som när en figur börjar springa och det är en silhuett av figuren som är kvar i bild medan den faktiska figuren sprungit bort. Precis så har det känts för mig. Silhuetten av mina känslor är väldigt många dagar bakom mig. 

📺 Fredag 8/9

Sitter och tittar på TV på kvällen. Märker att jag ser väldigt dåligt, men bara med mitt högeröga. Undertexten med vit text på svart bakgrund är väldigt suddig fast jag har mina glasögon på. Den vita texten ‘flickrar’ och det är svart på texten där det borde vara vitt, svart som flyttar runt mellan olika delar av bokstäverna. Lite som myrornas krig på TV, det kombinerat med hur en QR-kod ser ut när man ska legitimera sig med mobilt bank-ID. Den typ av QR-kod som skiftar utseende, tänk den vid inloggning på 1177. Färgerna på TV:n är urtvättade och kontrasterna sämre. Ansiktena ser aningen förvridna ut. När jag tittar på växterna i mitt hem ser jag hur de pulserar, rör på sig. Linjer som borde vara raka är böjda. Nu inser jag att det jag upplevt när jag tittat på TV:n gäller överallt i mitt hem – överallt i mitt synfält, sämre färger och inte lika kontrastrikt som när jag bara tittar med vänsterögat. Utöver de olika typerna av synförsämring har jag svag smärta bakom min ögonkula. 

Efter att ha googlat verkar ögonmigrän vara det mest rimliga. Eftersom jag haft migrän med aura sedan jag var liten tänker jag att det nog inte är någon fara men ringer ändå 1177. De bekräftar att det med största sannolikhet är ögonmigrän, jag tar min migränmedicin. Blir uppmanad att kontakta ögonkliniken i Malmö på måndag om symptomen kvarstår, men att jag inte behöver oroa mig. 

Eftersom jag är en ADHD-skalle håller jag hårt vid att det nog är ögonmigrän. Är på en väldigt stressig plats i livet så det känns rimligt. Därför dröjer det till onsdag innan jag kontaktar ögonkliniken, det gör jag då mina symptom inte har minskat men jag upplever inte heller att något av symptomen blivit värre.

👀 Onsdag 13/9

På förmiddagen ringer jag till ögonkliniken och får en tid samma dag. Ögonmigrän pågår bara 30 minuter upp till en timme, säger sekreteraren på telefon när jag förklarar vad jag tror mitt problem är. Jag ska se om jag kan ordna en tid till dig redan idag fortsätter hon. Tiden jag får på ögonkliniken är 14:20. Väl där gör jag olika tester tillsammans med en sjuksköterska och hon tar även bilder på mina ögon. Därefter får jag träffa ögonläkaren som gör flertalet tester. När jag ringde blev jag informerad att jag skulle få pupillvidgande ögondroppar och efter lite över en timme tycker jag det är konstigt att fler tester ska göras och att dropparna aldrig kommer. Nu börjar jag bli lite orolig. Läkaren snuddar vid något han kallar för synnervsinflammation och jag tänker inte mer på det. Har aldrig hört talas om det och reagerar därför inte, inflammationer är ju inget allvarligt det kan man få i muskler och det brukar ge med sig.

Testerna fortsätter och jag får göra olika slags färgblindtester, det är då det blir väldigt tydligt för mig att jag ser olika med mina ögon. Att min syn på högerögat är förändrad på fler sätt än att jag bara ser lite suddigt. Ögonläkaren säger han vill få konsultera med en senior kollega, tillsammans tittar de på mina ögon samtidigt som de svänger en ficklampa fram och tillbaka mellan höger och vänster öga. Där! Ser du det?, utbrister den yngre läkaren. Den äldre läkaren, som liknar Samuel Fröler från Skärgårdsdoktorn, instämmer att han också ser det. Ser vad? Tänker jag för mig själv. I efterhand förstår jag att de gör RAPD-test på mig för andra gången, först gjorde den yngre ögonläkaren det själv, tillsammans bekräftar de RAPD. Min högra pupill expanderar när ögonläkarna lyser på ögat, den drar inte ihop sig som den vänstra pupillen gör när den blir belyst. I brist på bättre ord skulle jag beskriva det som att pupillen ‘laggar’.

Ögonläkarna förklarar att det är en misstänkt synnervsinflammation och eftersom mitt öga inte påvisar några fel så är det neurologen jag ska remitteras till. Jag har vid det här läget ganska dåliga vibbar av hela situationen och sättet som läkarna reagerar på får mig att bli nervös. Ögonläkaren som liknar skärgårdsdoktorn tackar för sig och går. Den yngre ögonläkaren säger att han ska kontakta neurologen direkt och se om han kan ordna en tid till mig innan de gått hem för dagen.

Detta är när jag googlar synnervsinflammation och jag tror att ni redan vet vilka träffar det ger. Synnervsinflammation och ms tycks vara en lika klassisk kombination som champagne & ostron, choklad & chili, ost & rödvin eller borscht & vodka. Jag blir ganska rädd. Stryk ganska, jag blir skiträdd. Jag frågar igen om jag behöver vara orolig men får svaret, nu ska vi inte tro det värsta. Vilket givetvis gör mig ännu oroligare. Därefter får jag förklarat för mig att om synen eller smärtan förvärras så måste jag söka akut till ögonmottagningen. Ögonläkaren ordnar en tid till neurologen redan dagen därpå, klockan 13:00. Jag tackar för all hjälp och beger mig ut från ögonkliniken. Jag öppnar 1177 och läser en ny journalanteckning som en neurolog skrivit och där står det följande.

“34-årig kvinna med subjektiv synnedsättning höger öga sedan ca 5 dagar. Viss visusnedsättning (0,7) och påverkat färgseende. Misstänkt opticusneurit. Väljer att boka pat på subakut mottagning för klinisk bedömning och anamnesgenomgång samt planering för utredning med MR och LP.”

MR: magnetröntgen – LP: lumbalpunktion

Fattar ingenting, blir så himla rädd igen. MR? LP? Utredning? Vad är det som händer?

🧠 Torsdag 14/9 

På torsdagen träffar jag en neurolog som säger, nu undrar du väl varför du är här när du har ett ögonproblem. Absolut inte svarar jag, jag har ju nämligen googlat på synnervsinflammation och ms halva natten. Ni ska utreda mig för ms, forsätter jag. ms eller annan autoimmun sjukdom får jag till svar av neurologen. Jag uttrycker förvirring över att MR men framförallt LP redan verkar vara bestämt men läkaren svarar det är inte säkert.

Vi gör balanstester, kollar reflexer och neurologstatus. Enligt journalen är allt u.a. – utan anmärkning. Förutom mina armbågsreflexer som är något svaga/svårutlösta och ett av de neurologiska testerna: häl-knä. Häl-knä kommenterar jag när vi gör det, att jag tycker det är ganska klurigt. Jag får upprepa testet med stängda och öppna ögon någon mer gång men utan förbättring. Därefter sätter vi oss igen och nu är det solklart att både MR och LP ska göras. Läkaren ber att få titta på min ryggrad och förklarar lugnande att det kommer vara hur lätt som helst att göra en LP på mig. Även här får jag förklarat att om min syn försämras måste jag söka till ögonkliniken akut.

😌 Fredag 15/9

Inget speciellt händer utöver att jag får min tid för MR. Torsdag 21/9 klockan 08:40. Utöver det har jag inte någon oplanerad eller planerad kontakt med vården. Jag ser det som en helgdag.

👀🚨 Lördag 16/9

Under dagen märker jag att min syn försämras, framförallt försämras kontrast och färg. Smärtan är nu inte bara bakom ögat utan även vid ögonbryn, tinning och ner i ‘polisongområdet’ på höger sida av mitt ansikte. Det gör ont när jag tittar upp, ner, till höger och vänster. Gatulampor hänger i luften, fönster saknar fasad runt sig och smälter in i himlen. Detta är definitivt en försämring av min syn. Då det inte finns någon ögonakut på helgen i Malmö så kör min mamma mig till Lund enligt rekommendation från akutmottagningen i Malmö. 

Jag kan läsa på samma rad vid syntestet så ingen förändring av visus, den är fortfarande 0,7. Jag beskriver hur jag upplever att synen försämrats, hur gatulampor försvinner, väggar och tak smälter ihop. Ser byggnader blandas ihop med himlen och fönster svävar fritt utan att jag ser byggnadsväggarna runt. Allt jag redan beskrivit i den här texten.

Ögonmottagningen har problem med sina maskiner, det leder till att jourhavande ögonläkare ringer till en jourhavande läkare på neurooftalmologisk avdelning (något jag tidigare inte ens visste existerade). Han säger till ögonläkaren att “inga fler tester behöver göras”. Enligt min beskrivning av symptom behövs kortison snarast, detta för att skydda min synnerv. Igen är jag ganska rädd och förstår ingenting av vad mitt liv har blivit sedan i onsdags. Får veta att jag ska bli kontaktad av en neurolog på söndag mellan 08:00-09:00 för att eventuellt påbörja kortisonbehandling då, annars påbörjas den på måndag.

💧🧠 Söndag 17/9

Blir uppringd 08:57 av en ny neurolog som meddelar att jag ska komma till en slutenvårdsneurologiavdelning för intravenös kortisonbehandling klockan 10:00. De vill inte vänta till imorgon när neurologimottagningen öppnar. Väl där får jag träffa ytterligare en neurolog som gör nya tester och vi pratar om allt som hänt, han är väldigt bra och jag får utöver tydlighet även uttrycka min oro över allt som händer. Jag blir väl omhändertagen av en sjuksköterska och allting går bra. När jag kommer hem från neurologiavdelningen är jag omtöcknad, mör. Det är inte så att jag mår dåligt men det så är overkligt att jag fått kortisondropp. Samma typ av kortisondropp min pappa fick när han var sjuk i cancer. Samma typ av kortisondropp som patienter som genomgått organtransplantation får. Samma typ av kortisondropp som ms-patienter får under skov. Jag är ju frisk, ung. Kanske inte ung, men absolut inte gammal. Jag känner mig alltid äldre för majoriteten av mina vänner är yngre än mig. 34 är inte gammalt det är mest jag som tramsar mig lite med att jag börjar bli gammal, jag gillar att vara 34. 

Jag pratar med en del vänner i telefon på eftermiddagen och alla är fina, inlyssnande. Känns tryggt och min oro för den här utredningen dämpas något. Senare på kvällen, när jag ligger i min säng har jag en konstig känsla över mina smalben som jag inte känner igen. Det känns som att benen pressas ner i madrassen, benen känns tunga. Jättetunga. Dessutom känns benen varmare än vanligt. Jag har aldrig fått starkt kortison tidigare så jag tänker att det kanske är normalt att det känns så, eller så är det på grund av Omeprazol jag fick för magen. Jag somnar och sover hela natten. 

🦵Måndag 18/9

På morgonen känns benen fortfarande på samma sätt, ny dag ny anledning att avfärda konstiga känningar i kroppen. Det blir den här veckans tema, avfärda allt som chock, stress, dålig sömn eller något annat. Nu tänker jag att det är för att jag inte rört så mycket på mig på sistone. Jag ska gå till neurologimottagningen för att hämta ut kortisontabletterna, Medrol, som jag ska ta i fyra dagar. Promenaden tar vanligtvis 25 minuter och jag älskar att gå, det har jag alltid gjort. Jag ser det som ett bra tillfälle att ge mina benmuskler lite aktivering. Ju längre jag går desto jobbigare blir det, oproportionerligt jobbigt i relation till promenadsträckan. Främst har jag en känsla av tacksamhet under promenaden, att jag får hjälp med min synnerv. Utöver tacksamheten bär jag också på en hel del oro och ängslighet. Jag är mest orolig för lumbalpunktionen, både själva utförandet av den men även att jag ännu inte har ett datum för den. Jag känner mig nervös och maktlös över att inte veta när den ska ske. Oron över hela utredningen är också högst närvarande.

När jag till slut kommer fram är jag just det, slut. Har god marginal och får vila en stund innan det kommer en sjuksköterska som tar med mig till ett rum. Jag får Medrol och mer Omeprazol för magen. När jag fått medicinerna blir jag ombedd att vänta i väntrummet på en undersköterska. När hon kommer ger hon mig en tid för lumbalpunktionen, tisdagen 26/9 klockan 11:00. Jag frågar om hon vet hur lång tid det tar innan jag får besked efter lumbalpunktionen, hur länge till behöver jag sväva i ovisshet. Efter att du gjort LP kommer du få träffa en läkare och tillsammans kommer ni börja prata om behandling svarar hon. Behandling? Som om jag redan hade ms? Jag har inte ms – Jag är ju frisk. 

Jag går ut från mottagningen och när jag ska gå över vägen kollar snabbt åt vänster. Då smäller det till under nyckelbenet på bröstkorgen, en elektrisk chock sprider sig ut mot armen, in mot mot bröstkorgen, upp mot axeln och ner mot magen. Chocken sprider sig som ringar på vatten, elektriska ringar på vatten. Jag har läst om Lhermittes tecken, jag har testat flera gånger för att se om det händer mig och inte känt något. Det har gjort att jag helt iskallt uteslutit att jag skulle kunna ha ms. Så när det smäller till på bröstet brister det för mig. Jag börjar gråta och kan inte sluta. Det kanske bara var en slump, ett sammanträffande. Det kan säkert hända människor som inte har ms också. Ett klassiskt fall av kosmisk slump, jag tror att det här var mitt första tillfälle av förnekelse.

Synnervsinflammation, synnervsinflammation som försämras, blytunga ben, elektrisk stöt i bröstet – dEt MåStE vArA eN kOsMiSk SlUmP. 

Jag ringer till min syster som säger åt mig att komma hem till henne för att äta lunch. Jag säger att jag tar mig till henne på en gång men förklarar att det kommer ta en stund för mig bara att gå till närmsta busshållplats. Jag har verkligen inte i mig att gå hela vägen hem till henne, jag har knappt i mig att gå till bussen. När jag väl tagit mig på bussen sätter jag mig med benen ut i gången, jag förstår inte hur jag är så trött i låren. Jag sitter och masserar lårmusklerna emellanåt, jag gör det och tänker att musklerna nog behöver hjälp att vakna till liv. När bussen närmar sig hållplatsen där jag ska gå av vågar jag inte resa mig när den fortfarande är i rörelse, något jag vanligtvis alltid gör. När bussen väl stannat drar jag mig upp med hjälp av metallstången som går upp från sätet. Sakta går jag av och nu är mina ben helt slut, som om jag varit och tränat i flera timmar i sträck. Benen är blytunga.

Promenaden från hållplatsen till min systers lägenhet som vanligtvis tar fyra minuter tar närmre en kvart. Jag lutar mig mot husfasaderna när jag “går”, jag känner mig vinglig och litar inte på min kropp. Här borde jag varit aningen mer misstänksam, igen rättfärdigade jag det som chock över en surrealistisk situation och tänkte att det måste vara kortisonet som gör mig svag. Efter ett par timmar hos min syster kommer min mamma dit, hon plockar upp mig med bilen och kör mig hem till min lägenhet. 

Tisdag och onsdag är jag hemma från jobbet, jag lämnar inte lägenheten alls. Det enda jag gör är att läsa forskningsstudier om ms, tittar på videor med neurologer som granskar MR-bilder och drunknar i information om sjukdomen som jag absolut inte har.

🩻 Torsdag 21/9 

Beger mig till sjukhusområdet på morgonen för min magnetröntgentid. Det är selfies på hjärna och halsrygg som ska tas. Jag är fortsatt trött i benen, ny dag nytt rättfärdigande. Denna gång är benen trötta för att jag sovit dåligt och vaknat tidigt. Det finns tydligen alltid en anledning till varför mina ben beter sig som de gör. Även fast jag aldrig haft den här typen av känningar i hela mitt 34-åriga liv så finns det anledningar i överflöd, ingen av dem är ms. Jag är ju frisk. 

11:20 ser jag att jag fått svar på min MR på 1177. I remissvaret står det följande.

“MRT hjärna utan och med iv kontrast
Upp till 15-tal T2 signalerande vitsubstansförändringar spridda supra samt infratentoriellt belägna varav enstaka har radierande position mot corpus callosum utan patologisk kontrastuppladdning. Dens största lesion ligger kranialt i höger pons område.

Ingen diffusion inskränkning. Normalvida odislocerade likvorrum.
Inget expansivt.

MRT halsrygg utan och med iv kontrastInga signalförändringar i medulla. Ingen patologisk kontrastuppladdning.

Bedömningen: Distribution samt utseende av T2 lesioner inger stark misstanke om demyeliniserande (MS) lesioner.”

Jag får total panik. Vad är det för ord? Jag förstår inte. Supra? Infratentoriellt? Radierande position mot corpus callosum? Kranialt i höger pons område? Vad innebär ens “inger stark misstanke” när det är läkare som skriver det? Är det kanske annorlunda då? Inte samma typ av starka misstanke som när polisen använder det. Det kan inte vara ms. Det är inte ms!

När jag pratat med min mamma och syster kör min mamma till mig direkt. Under tiden tar jag en dusch, jag bryter ihop. Sitter på huk i duschen och gråter så mycket att jag börjar hulka. Telefontiderna hos neurologimottagningen är över för dagen, vi bestämmer oss för att åka dit. Jag tänker att jag gör som Greta Thunberg, sätter mig i tystnad och ger inte upp tills jag fått det jag vill ha. Det jag vill ha är en stund med någon som förstår alla ord, jag har försökt googla och jag förstår en del. Chocken är för massiv för att ta in allt, jag kommer inte lämna mottagningen förens jag fått prata med en neurolog.

Väl framme i väntrummet på mottagningen tar det inte ens tre minuter innan en sjuksköterska kommer fram till mig och frågar om hon kan hjälpa mig med något. Jag förklara vad jag precis läst på 1177 och hon säger att hon ska försöka leta rätt på en läkare. Det dröjer som mest en kvart innan det kommer en neurolog jag får prata med. Han frågar om jag vill se MR-bilderna och tillsammans går vi igenom det mesta. Han förklara att han inte kan bekräfta ms då det inte är hans specialistområde, han lugnar mig något. Det till trots så förstår jag nu att jag har ms, fast samtidigt förstår jag faktiskt inte alls.

🔥 Fredag 22/9

Jag vaknar med en stel nacke men tänker att jag förmodligen sovit dåligt. Det var ju en högst intensiv gårdag, inte konstigt om det satt sig lite på kroppen. Hur skulle det finnas någon annan anledning till min stela nacke? Under dagen övergår den stela nacken till en smärta som sprider sig ner över axlar, bröst, mage, rygg och överarmar. Till slut känns det som jag förställer mig att tredje gradens brännskador känns. Tredje gradens brännskador som någon pressar in grus i. Det är den absolut värsta smärta jag upplevt i hela mitt liv. När jag nu i efterhand tänker på den blir jag rädd att jag någonsin ska behöva känna så igen. Jag blir rädd när jag tänker på att min kropp över huvud taget kan kännas så.

På eftermiddagen frågar jag om jag kan sova hos min mamma, för jag vågar inte vara själv med den då påtagande smärtan. Hon hämtar upp mig och vi åker hem till henne. Väl framme hos mamma är klockan runt 17:30. När jag ska ta min väska och hänga den på min axel skär remmen in i axeln som om någon skar djupt ner i den med en stor kockkniv, jag skriker av smärta och kastar av mig väskan. Under kvällen blir smärtan värre och värre, till slut är den så illa att jag får ta av mig min mjuka sport-BH som vanligtvis är jätteskön, men inte nu. Det känns som att den är gjord av grov ståltråd, ståltråd som är hårt spänd runt min kropp och skär in i huden. Att ta av den var bland det svåraste jag kan minnas att jag gjort. Någonsin. Min sport-BH är det enda jag orkar ta av mig, jag sover med mina mjukisbyxor på, för att röra mig gör för ont. Under natten vaknar jag av den intensiva smärtan flera gånger, den smyger sig in i mina drömmar och väcker mig gång på gång. 

🦵🔥 Lördag 23/9

Efter att ha spenderat tidig morgon med att googla “när ska man söka akut för ms” bestämmer jag mig för att ringa 1177. Jag frågar om jag borde söka akut då smärtan har blivit ohanterlig. Vid det här laget märker jag inte hur dåligt jag börjat gå, smärtan är allt jag kan tänka på. Jag uppmanas att åka till närmsta akutmottagning. 

Väl vid akutmottagningen i Lund sitter jag ute på en bänk och väntar på att det ska bli mitt nummer. Då märker jag att marken vibrerar, den vibrerar kraftigt. Det är ett ventilationssystem precis bakom bänken, först tror jag att det är det som skapar vibrationer i marken. Jag lägger handen på stenplattorna och det känns ingenting, samtidigt fortsätter det att vibrera i mina fötter och smalben. Någonting med min kropp står inte rätt till.

Väl inne på akuten dras sjuksköterskor och läkare till mig likt insekter dras till ljus. Efter en stund består den nyfikna vårdpersonalsgruppen av en sjuksköterska, två sjuksköterskestudenter och två läkare, varav en är neurolog. Neurologen undersöker mig och fokuserar enbart på mina ben, framförallt fokuserar hon på mitt högerben. Jag kan inte förstå hur mina ben är av större vikt än den vansinniga smärta jag känner i min överkropp. Efter ett fåtal tester säger hon att jag ska bli inlagd. 

Jag blir inlagd på en neurologiavdelning, avdelning 27. Jag känner mig ensam på avdelningen, jag har fått ett eget rum vilket är skönt men också så otroligt ensamt. Det känns som att personalen undviker mig lite, jag undrar om jag är konstig. Om det jag beskriver inte är rimliga symptom. Jag sa förvisso att smärtan var 8/10, kanske tror personal att jag ljuger? Att jag försöker fiska efter starka smärtstillande? Någonting känns fel, det leder till att jag känner mig till besvär.

Jag får alvedon mot smärtan, den hjälper inte alls. När klockan närmar sig 18:00 är jag så utmattad i mina magmuskler av att ha suttit upp hela dagen utan att kunna vila ryggen mot något att jag kapitulerar inför tröttheten och lutar mig tillbaka. Jag har fortfarande ont, men jag är för trött för att hålla mig själv uppe längre. Jag får en blöt kall handduk av en undersköterska som jag lägger över mitt bröst. Handduken i kombination med det öppna fönstret svalkar och gör smärtan aningen mer hanterbar.

Natten mellan lördag och söndag vaknar jag och behöver gå på toaletten. Jag “går” men använder främst mina armar för att dra mig själv framåt. Jag sträcker ut en av mina armar och faller mot en vägg för att kunna hantera avståndet mellan mitt rums dörr och väggen där toalettdörren är. Det jag gör är inte graciöst, men det tar mig i alla fram till mitt mål. När jag kommer ut från toaletten inser jag att jag inte kommer komma tillbaka till min sjukhussäng som är ungefär fem meter bort. Jag låter mig själv glida ner på golvet likt en brandman glider ner för en brandstång. Det dröjer inte mer än trettio sekunder innan en undersköterska kommer springandes. Patient från rum fyra ligger ju bara här skriker hon till sina kollegor. Jag har INTE trillat, jag har aktivt valt att lägga mig här svarar jag. Jag tillägger snabbt skriv INTE i min journal att jag har trillat. Jag blir hjälpt in till min säng och får förklarat att om jag behöver gå på toaletten igen så måste jag ringa på klockan. 

🦵 Söndag 24/9

Ny dag, ny neurolog. Det blir ytterligare en ganska misslyckad neurologundersökning, jag kunde inte resa mig ur sängen såsom en 34-åring vanligtvis kan. Neurologen förklarar att hon att hon vill göra en MR på hela min ryggrad och bokar en akut MR-tid till måndagen. När hon är på väg ut ur mitt rum frågar jag skulle det som syntes på min MR kunna vara på grund av min migrän? Nä, migrän ser inte ut så svarar hon och tittar lite uppgivet på mig, sedan går hon. Vi pratade nästan ingenting om smärtan när hon var i rummet. Ingen pratar med mig om smärtan, som nu förvisso avtagit. Vid det här laget känner jag mig bara blåslagen och mörbultad. På grund av toalettincidenten kör personalen in en rullator på mitt rum. I fredags kunde jag gå, nu har jag blivit tilldelad en rullator. Vad är det som händer med min kropp? 

Framåt kvällen börjar jag sakta tänka att jag borde vara på en psykiatrisk avdelning. Allt är i mitt huvud, det här handlar om en mental spärr jag måste ta mig förbi. Varför kan jag inte använda mina ben? Jag pratar med min syster på kvällen och hon blir förkrossad av att höra hur jag tror jag är knäpp i huvudet. Hon har förklarat för mig i efterhand att hon då var fullt införstådd i att det var ms. Det som fick det att brista för henne var att jag inte förstod. Att jag var i sådan chock. Vilken hemsk sak att behöva se som anhörig. Den största tröst jag finner i allt det här, nu i efterhand, är att jag inte behöver vara anhörig. Att stå maktlös bredvid och se en person som jag älskar gå igenom den här helvetesperioden, jag vet faktiskt inte om jag hade klarat det.

På kvällen börjar jag bli väldigt arg på mig själv. Jag slår till och med min knutna näve mot mina lår, flera gånger. Varför kan jag inte röra mina ben? Jag applicerar verktygen från mitt jobb på min kropp. Jag arbetar som mjukvaruutvecklare. Jag felsöker helt enkelt mina ben som jag felsöker kod. Jag testar all funktionalitet genom att börja med att fokusera på vad som faktiskt fungerar, jag jämför höger och vänster ben. Jämför deras funktionalitet.

✅  Jag kan vicka på tårna 

✅ Jag kan röra mina fötter

✅ Jag känner mina ben var jag än tar på dem

✅ Jag kan lyfta mitt vänsterben upp i luften 

Jag konstaterar att mitt vänsterben faktiskt fungerar till fullo, men det är svagt. Som om det blivit kraftigt överbelastat. Högerbenet fungerar precis som mitt vänsterben, förutom en liten detalj. Det högra låret spänner sig krampaktigt av minsta lilla rörelse. Lårmusklerna i högerbenet spänner sig mer än jag kan spänna mitt vänsterlår, mycket mer. Försöker jag lyfta benet upp från marken när jag är stående börjar låret skaka för musklerna i det blir så spända. Ligger jag i sängen med uträckta ben och försöker lyfta benet händer samma sak.

Jag blir lättad när jag förstår att det inte är mentalt, i mitt huvud, problemet sitter. Jag är inte knäpp, jag är inte på väg att bli psykotisk – det är inget fel på min viljestyrka. Det handlar inte om att jag inte försökt tillräckligt. Det här ser jag bara som något bra, jag förstår inte att om det inte är en mental spärr så är det ett fysiskt problem. Jag tänker inte på att det finns runt 15 lesioner i min hjärna. Jag tänker inte på synnervsinflammationen och jag tänker verkligen inte på ms. Jag är bara lättad över att jag inte blivit spritt språngande galen. Min tillfälligt kraftigt bristande analytiska förmåga kan jag nu i efterhand bara förklara på ett sätt. Massiv chock.

Jag konstaterar att allt jag behöver göra är att lära mig gå på ett nytt sätt, det sätt jag gått på i 34 år fungerar uppenbarligen inte längre. Om jag inte lyfter på mina ben, utan istället släpar fötterna i marken som ett sömnigt barn så är det inga problem. Det går inte fort, det är inte att gå, men det går. Jag bestämmer mig för att jag ska bli utskriven imorgon, jag vill inte göra någon mer MR. Jag vill inte vara i den här cirkusen längre. Det räcker nu. Jag vill att allt ska vara som vanligt. 

🩻💉🥼 Måndag 25/9

Tidigt på måndagsmorgonen informerar jag nattpersonalen om min önskan att bli utskriven. Jag blir inte utskriven vilket verkligen är tur. Istället blir det precis som söndagsneurologen ville, jag blir körd i rullstol till röntgenavdelning för lite ryggradsselfies. Efter MR träffar jag två nya neurologer när det är rond, jag sammanfattar den senaste tiden. Jag får bestämma om jag vill göra lumbalpunktion i Lund redan idag istället för den planerade i Malmö imorgon. Jag säger vi kör idag. 

När läkarna gått kollar jag 1177, det har kommit svar från röntgen. I remissvaret står det följande.

“MRT bröstrygg utan och med iv kontrast
Undersökningen omfattar bröstryggen ner till nivå L2. Hela medullan är avbildad
6 x 4 mm stor förändring i nivå Th9-Th10 med hög signal på T2-sekvens. Ingen kontrastuppladdning i motsvarande lokalisation eller annorstädes i medulla. 

Bedömning: Lesion i medulla förenligt med demyelinisering.”

Fan fan fan. Jag blir så arg, jag blir inte ens ledsen. Kunde jag inte fått leva i ovisshet om att skiten sitter på min rygg också? Varför tar det aldrig slut? Det har inte ens gått två veckor sedan jag var på ögonkliniken, jag behövde inte vara orolig. Jag skulle inte tänka det värsta? Det här händer inte mig, jag är ju frisk.

Lumbalpunktionspartyt drar igång efter lunch. Inte den bästa festen jag varit på men jag tar mig igenom det, vilket jag är så himla stolt över. Det enda jag inte googlat under den här perioden är just LP, för jag har varit alldeles för rädd inför den. Så fort ryggvätskan är ute och jag är omplåstrad tittar neurologerna på mig och säger “diagnosen är glasklar – det är ms”. Jag tycker fortfarande att det är lite snopet att inte säga “diagnosen är ryggvätskeklar – det är ms” men alla kan inte vara ordvitskungar.

Läkarna ville helt enkelt bara se att min ryggvätska var färglös och klar. Det var allt som väntades på. Att symptom inte berodde på något annat som skulle ha påverkat färg och klarhet av min ryggvätska. Jag tror aldrig att det fanns något tvivel från deras håll. Kanske var det just därför personalen var så försiktig, alla visste att det var ms. Personalen har antagligen sett liknande fall förr, det är nog ganska sorgligt att möta patienter med symptom som de jag kom in med. Att se patienter som är lika unga som en själv och inte kunna göra något. Inte kunna göra något innan diagnosen är satt. Jag är så tacksam för vårdpersonalens hjälp, för deras tålamod.

Det tar inte lång tid efter min LP som en ny omgång intravenös kortisonbehandling drar igång, som mest en timme. Det är som att jag varit övervägd att bli inbjuden till en snofsig herrklubb. Det krävdes bara att jag behövde visa mitt banksaldo för att bli godkänd. Där mitt saldo i denna liknelse var min ryggmärgsvätska/cerebrospinalvätska/likvor – kärt barn har många namn. Jag får information om vad som kommer hända framåt. Jag ska träffa fysioterapeut, arbetsterapeut, ms-sjuksköterska och snart påbörja bromsmedicinering.

🦵 Tisdag 26/9

Mitt ben är aningen bättre. Nu kan jag gå ungefär 10 meter med kryckor på 10 minuter. Jag får hjälp av fysioterapeuten, han förklarar hur jag ska använda kryckorna. Efter 5 minuters kryckpromenad är jag helt slut, får sätta mig och ta en paus innan jag kan fortsätta. Svetten rinner över hela kroppen och jag dricker stora klunkar vatten för att svalka mig. Kommer det bli bättre än såhär? Är det såhär jag kommer förflytta mig nu? Jag tänker på hur löjligt det är att det finns en ICA-butik som heter ICA nära hemma i Malmö, vid lägenheten. Den är ju inte alls nära, nära för vem? Jag blir orolig när jag tänker på hur jag ska klara mig själv. Blir rädd igen. Det pratas om hemtjänst och jag förstår ingenting?

På kvällen upplever jag ännu lite mer förbättring i mitt högerben, jag kan fortfarande inte lyfta upp benet i sängen. Jag försöker om och om igen men det går inte. Musklerna spänner sig, benet låser sig och börjar skaka. På natten till onsdag, runt tolvslaget, provar jag att lyfta mitt ben – DET FUNKAR!? Jag kan lyfta det ordentligt. Jag kan ändra position, från liggandes i sängen, till sittandes med benen över sängkanten, till liggandes i sängen igen. Jag behöver inte lyfta upp mitt ben med händerna som jag fått göra innan. Lite osäkert och försiktigt reser jag mig från sängen och börjar jag göra olika övningar. Alla övningar fungerar. Då bestämmer jag mig, jag gör en squat, jag gör en till squat. Jag kan göra squats!? Jag går ut på avdelningen sprätter med mitt ben likt en ungtupp. Jag säger högt till mig själv om och om igen “jag kan röra mitt ben”. En mening jag säger fler gånger under det kommande dygnet än någonsin tidigare i mitt liv. Den finaste meningen jag någonsin sagt, jag blir bubblig i magen när jag säger det. Jag blir fortfarande bubblig i magen när jag säger det. 

Jag spelar in en video som jag skickar till min familj och alla mina vänner som tagit av sin tid för att prata med mig. Mina vänner som pratat med mig om vad de gjort under sina dagar i frihet. Mina vänner som lyssnat på mig när jag varit rädd. Mina vänner som bekräftat mig och min humor när jag sagt att jag inte tänker låta den här sjukdomen göra mig bitter eller bryta ner humorcentrat i hjärnan. Svaren jag fick på det sistnämnda var bland annat.

“Då måste ms:en göra hela din hjärna till en lesion”

“Humorcentrat i din hjärna är skyddat med metallväggar, ms:en kommer aldrig komma in där”

“Än så länge är ditt humorcentra helt intakt, det kan jag verkligen intyga”

Fina vänner är väldigt hjälpsamt. Att våga sträcka ut en hand är det svåra. Ibland nästan lika svårt som att lyfta ett ben som inte fungerar. Jag behöver komma ihåg att det är inte upp till mig att bestämma om mina vänner ska få finnas för mig. Det beslutet får mina vänner ta, jag kan bara ge dem information om vad som händer. 

Vänner vill finnas för vänner. Så är det bara. 

🤸‍♀️ Onsdag 27/9

Jag visar bentricks för personal och patienter. Ingen tror sina ögon, jag visar tricksen för alla. Oavsett om de vill se eller inte. I en av mina journalanteckningar står följande.

“Vid kort besök hos patienten igår berättade patienten att hon hade suttit ner på stol framför handfatet och borstat tänderna. Idag står patienten bredvid köksbordet på ett ben och skiner som en sol.”

Jag är så tacksam – tacksam att jag blev fångad i vårdnätet så fort. Tacksam att bromsmedicinering ska påbörjas. Det finns olika typer av ms men en sak har jag lärt mig under den här utredningen, det finns ingen typ av ms som är “den bra ms:en” – all ms suger. Det finns ms där bromsmedicinerna fungerar bättre. Fungerar bra. Neurologerna tror att det är den typen av ms jag har, skovvis förlöpande ms. 

Det jag vet är att den här sjukdomen kommer bara i ett format – ett dåligt format. Ett dåligt jävla format.

Jag kommer bli ledsen igen. Jag kommer bli glad igen. 

Förhoppningsvis kommer det komma en dag när det går en hel dag då jag inte tänker på allt det läskiga med den här sjukdomen. Jag ser fram emot den dagen.

/Christina ✌️

Dela med dig av dina erfarenheter!

Du har precis läst ett bidrag till vårt erfarenhetsbibliotek. Det finns många som är intresserade av att läsa om vad just du har varit med om! Vi ger dig som medlem på ungmedms.com möjligheten att anonymt få din historia och dina erfarenheter publicerade.